Mauritius till Richards Bay i Sydafrika

Nu är jag framme i Sydafrika men ska inleda med sista tiden på Mauritius. Vad var mina tankar kring de 1630 Nm (drygt 3000 km) som väntade.

Under några veckor har jag följt vädersystemen runt Sydafrika och södra Madagaskar. Dessa vatten är kända som en av de svårast och mest utmanade sträckan för seglare och även sjöfarten totalt sett. Det som gör det så speciellt är vädersystemen som kommer in från Sydatlanten med västliga vindar är nyckfulla. Hög-och lågtryck avlöser varandra. Det bildas även lågtryck just vid sydöstra Sydafrika. En kompressionszon kan ställa till det vid södra Madagaskar. 

Till vindarnas nyckfullhet kommer den sydgående strömmen utmed Afrikas östkust, den som startar en bit upp i Mozambique Chanel, och heter Agulhas Current. Den kan bitvis vara kraftig och vid kraftiga syd-och sydvästliga vindar, då vindvågor möter strömmen, bildas höga vågor. Dessa vågor har flera namn, t ex freak waves eller monstervågor. Många handelsfartyg har haft stora problem då dom hamnat fel i strömmen. 

Jag hade planerat att vara startklar från och med den 17 oktober. Min, och även Tin Lizzys analys innebar ledde till att vi såg den 21 oktober som en bra dag att klarera ut från Port Louis på Mauritius. 

Första dygnen var verkligen bra och vi gjorde fin fart och bra dygnsdistanser. Jag laddar ner väderprognoser två gånger per dygn där jag följer utvecklingen för 4-5 dygn framöver. Med information kring strömmar från Maria och mina vänner på segelbåten Maricx, (som nu är såld i Australien) följer vi, både Tin lizzy och jag, de stora strömvirvlarna som finns här och var. Jag kallar dessa för rondeller, som antingen snurra med-eller moturs. Bra att inte få strömmen emot oss såklart. Vi ska också hålla oss ca 100-150 Nm syd om Madagaskar för att minska risken för höga vindstyrkor i kompression/accelerationszonen. 

Allt väl och vi ligger bra till utifrån vår planering. På eftermiddagen den 26 oktober hör jag ett kraftigt ”ping” i riggen. Ser att en eller två kardeler gått av i BB vant. Min reaktion blir omedelbar och alla segel rullas in. Skulle vajern gå av helt innebär det att masten bryts vid undre spridaren. Adrenalinet pumpar medan jag försöker resonera mig fram till bästa åtgärden. Jag inser att jag måste få upp en tamp mellan två stag ovanför undre spridaren som jag sedan kan spänna. Att få dit tampen var en övning som var knepig i rullande sjö. Hur skulle jag få upp tampen och inte minst ner den på andra sidan medan masten pendlar kraftigt då båten rullar i vågorna.     

Jag fyllde en mindre bag med tunga schacklar mm. Den hissade jag upp med ett spinnakerfall tillsammans med tampen som skulle bli min räddning. Sedan gällde det att styra in bagen mellan två vant och låta bagens tyngd få ner tampen där jag ville. Ett tag trodda jag bagen skulle fastna uppe i riggen eftersom den svingade vilt då masten for omkring i vågorna. 

Efter kanske två timmar hade jag allt på plats och kunde spänna upp nödvantet. Se bilder nedan.

Nu återstod att analysera läget. Det var fortfarande över 800 nm kvar till Richards Bay. Skulle jag våga segla eller borde jag gå för maskin resten av distansen. Har jag diesel så det räcker? Kanske mina dryga 400 liter skulle räcka, hmm, tveksamt.

Jag ropade nu upp Christoph på VHF. Vi diskuterade läget och alternativa lösningar inför fortsättningen. Jag skulle kunna få några dunkar diesel av honom eller så kunde vi tillsammans göra ett nytt vant av 8 mm dyneema. För att få upp ett nytt stag måste man var två personer. Vi beslöt invänta nästa morgon eftersom det blivit kväll nu.

Klockan 07 hade vi ny kontakt och beslöt, efter att ha bedömt vind och vågor som okey, att mötas en timme senare. Vi styrde alltså mot en position där vi kunde få över en tross mellan oss. Med Tin lizzy på släp i en halv knops fart och med Link Ons autopilot påslagen var vi redo. Christoph tog sin SUP och drog sig över till mig via bogsertrossen. I sin ryggsäck hade han med sig bl a dyneema. 

Det var en märklig upplevelse att se Tin Lizzy ensam bogseras akter om Link One mitt ute på oceanen söder om Madagaskar.

Vi började tillverka vantet och splitsade in en ”low friction ring” i ena änden och i den andra fanns redan en ögla. Havet var nu så stilla att jag kunde vinscha upp Christoph i masten. Det nya vantet fästes i underkant av spridaren och i samma beslag som det vanliga vantet sitter fäst i. En soft schackel i dyneemaöglan och allt var klart för att ordna nederdelen. En kraftig schackel i vantskruven fick bli fästpunkt för en dyneemaloop till en extra vantskruv. Nu spände vi fast det nya vantet via ringen och nya vantskruven med flera varv av tunnare dyneema. Så fort allt var klart kunde vi spänna upp det nya vantet med vantskruven. Se bild nedan. 

Dyneema är så starkt att det till och med blir bättre än vajern. Nu kunde jag med andra ord segla igen!! Christoph är min räddare i nöden kan man säga och jag är honom evigt tacksam.

Eftersom vajrarna i riggen bevisligen börjar bli gamla seglade jag som ni förstår väldigt försiktigt resterande sträckan till Richards Bay. Väl framme efter ett blåsigt dygn med vinden in från nord, vilket var just vad jag ville ha, klarerade vi in till Sydafrika. Allt gick smidigt. Dagen efter och med högvatten gick vi till marinan, Zulu Land Yacht Club. Där fick jag kontakt med den riggare jag haft mejlkontakt med redan ute till havs. Nu byter jag ut alla vant och stag.

Marinan är verkligen trevlig. Här finns allt som kan glädja en långseglare. Mottagandet öppet och välkomnande. 

Jag stoppar för nu. 

Hälsningar 

En som är nöjd och glad att ha korsat Indiska Oceanen!

Fin måne då jag ligger i Grand Bay på norra Mauritius.

Se vad jag fann under bryggan där jag parkerat jollen. Drakfisk.

Min plan i dygn inför beslutet att lämna Mauritius för beräknade 12 dagars segling till Richards Bay i Sydafrika.

På bilden ser ni hur det blåser runt ett lågtryck eller högtryck. tvärt om mot hur det ser på norra halvklotet.

Nödlösning för att inte tappa riggen. Vantet som fått problem går från spridaren och ner till däcket. Ni ser en kardel som brustit nere i högra hörnet.

För att få bra spänning snurrade jag de två linorna och låste med hjälp av en kofot.

Min kompisbåt Tin Lissy ligger nu nära efter en natt då vi närmade oss varandra..

Här bogserar jag Tin lizzy medan Link One gör en halv knop. Christoph tar sig sedan över till mig med hjälp av sin SUP.

Här tillverkar vi ett nytt vant av dyneema. En ring splitsas in.

Så här blev det. Ser bra ut och är proffsigt gjort. Minst lika starkt som en vajer.

Christoph drar åt vantskruven medan jag fotograferar och gläds åt att nu ha ett starkt och tryggt vant igen.

En dygn hade vi dåligt väder med regn, åska och vindbyar på 35 knop (18 ms), samt även väldigt svaga vindar.

Mitt under en stilla men regnig period fick jag besök. fågeln var så orädd att fick klappa den på bröstet.

Inte ofta medströmmen är så stark att jag kan göra 7,5 knops fart över grund då det bara blåser 7,5 knop (3-4 ms).

Här siktar jag på den punkt där jag ska gira ner mot Richards Bay. Allt gick fint och strömmen fortsatte att ge mig bra fart. Det var en stor strömvirvel, vad jag kallar rondell, där strömmen snurrade moturs och vi följde med i överkanten.

Sista dygnet in mot mål fick vi en ordentlig vindökning på 35 knop. Sjön byggde upp i den nordliga vinden. Det var just nordligt vi ville ha för att inte vind och ström skulle skapa extra hög sjö. Här har jag kontakt med Port Control som givit mig tillstånd att gå in. Lite festligt att jag i bilden korsar spåret efter Nerthus 2017 då jag och Tomas seglade in till Richards Bay.

Glad att vara inne i Small Craft Harbour där jag ska klarera in.

Två meter tidvatten.

Mina stora fendrar har fått nya kläder.

Efter inklarering ligger jag nu i Zulu Land Yacht Club. Lite rangligt men supertrevlig marina med ett lysande välkomnande.

Lite snett och vint, men vad gör det.

Grillkväll med gubbarna som alla seglat hit. Tre soloseglare samt en pappa med sin son..

Allt väl ombord och i ZLYC..

//PE