Sommarkänsla i Caletta Ferrari

28 januari, Beagle Channel
I morse vid 09.30 lämnade vi Puerto Williams för sista gången efter att ha besökt hamnen vid tre tillfällen. Som jag berättat tidigare har seglare satt upp flaggor i taket inne i baren som finns i det vrak vi förtöjt invid. I går var det vi som satte upp en svensk flagga med hjälp av häftpistol. Hittade en ledig plats förut som passade Lasses slitna flagga från seglingen hit. På flaggan står det nu Arianna af Valleviken, Gotland och våra tre namn plus årtal och datum för seglingen Antarktis fram och åter. Sedan tidigare finns fyra svenska flaggor, Journeyman fr 2012, S/Y Nemo of Sweden 2012, S/Y Orca 2013 samt Dawnbreaker 2012. Hittade inte flaggan från Northen Light med Rolf och Debora Bielke som jag vet varit här tidigare.

Nu är det Chile som gäller framöver. Vinden var ganska svag och västlig så det blev motorgång med kurs västerut mot och förbi Ushuaia, för ca två veckors segling genom Beagle och kanaler och övärlden på rutten mot Magellans Strait och Punta Arenas.

Efter två lite längre stop i Ushuaia tycker jag mig ha lärt känna staden i alla fall lite grann. För en månad sedan var det endast ett namn och jag visste inte mycket om världens sydligaste stad. Argentina och kanske framför allt i Ushuaia präglas till stora delar av det faktum att Malvinas/Falklandsöarna är engelsk och att Argentina förlorade kriget om ögruppen 1982. De flesta platser i hamnområdet var uppkallade efter Malvinas och kriget. Gator, torg, parker, bar alla namn med anknytning till datum och Malvinas. Ett stort monument låg intill strandkanten, en brinnande låga tillsammans med namn på alla stupade påminde ständigt om 1982.

Den fortsatta seglingen kommer bli inomskärs, där skären kommer att vara upp till flera tusen meter höga och ibland snötäckta eller med glaciärer ”rinnande” ner mot stranden. Ser verkligen fram mot den fortsatta seglingen genom Beagle och Magellans och Punta Arenas, där jag påbörjar min resa tillbaka till vardagen. Precis som i Antarktis blir det nu naturhamnar som gäller. Ankare och linor in till land för det mesta då de skyddade platserna ofta är mindre och därför inte tillåter att ”svinga” runt ankaret. Även om avståndet till land kan vara hundra meter måste Arianna tjudras väl då vindbyar på kort tid kan öka till 25 ms när luften rasar ner från bergssidorna.

Caletta Ferrari
Vid 18.30 ankrade vi i Cta. Ferrari, 5 Nm in i en vik på norrsidan av Beagle Channel. Snöklädda bergstoppar kantade vår väg in till ankringsplatsen. Till vår hjälp har vi en ”bibel”, Patagonia & Tierra del Fuego Nautical Guide 2nd Edition. Boken är skriven av ett par som under en rad av år har seglat runt i och utforskat södra Patagonien. Deras samlade kunskaper finns nu nedskrivna i över 700 sidor med beskrivningar över områden och bra ankringsplatser. Dom har gjort ett digert arbete med uppmätning av djup och tecknat nya kort/kartor och beskrivningar med GPS-koordinater, vilket är till ovärderlig hjälp eftersom de vanliga sjökorten har stora brister. Öar och kustlinjer ligger inte sällan 0,1-1 Nm fel. Då vi ankrade på kvällen var vår båtsymbol i navigatorn långt upp på land och spåret i kortet in i viken låg också delvis på land. Så för att navigera säkert måste vi hela tiden ha visuell koll eller gå med radarn som ögon.

Det kom in ytterligare en seglare någon timme efter oss. Vi träffade dem lite senare, då vi gjorde en promenad på stranden. Nere vid strandkanten låg några rätt övergivna och förfallna små hus. I ”bibeln” stod det att man kunde hyra hästar här men allt såg så övergivet ut. Jag frågade dom vi mötte om de visste något om platsens historia. Alla tre bodde i Chile, två i Punta Arenas och den tredje i Santiago. Dom seglade med de två brödernas pappa och hade besökt Ferrari en gång tidigare, tror det var förra året.

Vi fick veta att det till helt nyligen hade bott en man där som fångade vilda hästar och boskap. Han tämjde hästarna och sålde kött till bl.a. fiskare i området. Jag tror helt enkelt han hade flyttat in i en sedan tidigare övergiven ranch. Omgivningen talade för att det bedrivits något form av jordbruk/hacienda då det fanns stora ytor med ängar mellan bergen. Lite kusligt att se alla spår av verksamhet, inhägnader så som det ser på film där man tämjer hästar eller har rodeo.

Nu var det stora markområdet nationalpark och mannen var borttvingad från ”sin” verksamhet.

Sommaräng
På ängarna där vi vandrade växte prästkragar och en hel del andra blomster som gjorde att det kändes som att vandra runt på en midsommaräng i Sverige. Gräset och blommor var midjehögt och pollen yrde i luften. Prosit!

Vattnet
Vattnet runt Arianna var mjölkigt, knappt någon sikt alls. Både Lasse och jag funderar på vad det kan vara som orsaken och kan bara tolka det som att smältvattnet från bergen för med sig fint stoft, eller om det är kalkaktiga bergarter, ut i viken och fjorden. Hoppas träffa någon som kan förklara, eller om det rentav står i boken. Återkommer.

29 januari
Rytmen i vinden säger att det är stilla på förmiddagen och börjar blåsa vid 14.00, för det mesta. Eftersom det är västliga vindar som dominerar bör vi som seglar västerut göra distans på förmiddagen medan dom som styr österut vill segla med vinden i ryggen på eftermiddagen. Sagt och gjort, upp kl 06.00 för att ta oss till Caleta Ollo som ligger ca 24 Nm västerut och efter att leden delar sig som ett Y. Vi väljer den norra leden då den har de flesta fina vikarna med flera mäktiga glaciärer som når ned till vikarnas inre delar. Det stämde väl med planeringen. Vi fick en fin resa för motor och i princip vindstilla.

Framme redan kl 11.30 i strålande solsken, en magisk plats dit tre andra båtar redan ankrat. Snart dags för en tur med jollen och en promenad utmed stranden. Kanske går det att komma upp en bit på bergssidan för några bilder på viken och Arianna.

Hälsningar Per-Erling