Caleta Emilita på ön O´Brien
Tiden går fort och i dag är det redan den andra februari. Sedan senaste rapporten, då vi anlänt till Caleta Julia, har det regnat och blåst ordentligt. Då vi vaknade i går den 1:a februari var vädret ngt bättre och vinden hade börjat avta. Molnen hängde lågt och vi hade tolkat den något svårtolkade väderprognosen som att vinden långsamt skulle avta under dagen, varför vi avvaktade med beslut om avgång till kl 15.00. Förmiddagen ägnades därför till en utflykt upp till den lilla sjö som var belägen 15 min uppför en liten bäck.
Naturen är sannerligen spännande och annorlunda samtidigt som det finns likheter med hemma. Visa blommor påminner om arter jag känner igen. Träden däremot skiljer sig väsentligt och ser mer ut som bonsaiträd, både de stora och de små. De flesta är låga, krokiga och inte minst vindpinade, ibland växer grenarna på åt samma håll. Stora stenblock varvas av ängar och slipade bergsknallar. Isens framfart, eller rättare sagt återtåg, syns tydligt överallt. Det finna inga spår av människor annat än de eventuella stigar som bildats då fiskare och besökande seglare vandrat upp i bergen.
Klockan blev 15.00 och regnet hade upphört och vi tyckte nog att vinden också hade avtagit så vi beslöt oss för att segla vidare till nästa vik ca 22 Nm västerut. In med de två linorna från land och upp med våra två ankare, som sitter i tandem. Det fanns mycket kelp och då vi tog upp ankaret fick vi använda vår machete för att komma loss.
Kelpen
Så här beskrivs kelp i vår bibel:
”Kelp växer längs Argentinas och Chiles kuster under syd 45⁰. Det lokala namnet är Cachiyugo och Cochayuyo. Cachayugo kan bli upp till 40 m mellan rot och topp. Bladen är lite slemmiga och kan bli upp till 2 meter långa och 15 cm breda. Stjälkarna är som sega rep. Kelpen är också till stor hjälp för sjöfarare då den varnar för uppgrundningar. Kelp sliter sig ibland och driver som små öar, så stora att de ibland syns på radar.”
Inte sällan får vi kelp som fastnar i köl, roder och inte minst propellern. Då är det bara att stanna upp och försöka befria Arianna från ”bromsen”.
Caleta Julia till Caleta Emelita
Vi gick för motor i motvinden och hann inte mer än ut från Caleta Julia innan regnet kom över oss. Ytterligare två timmer senare såg vi hur vattnet en bit föröver skummade och rykte. Vinden, en Williwaw, bara kastade sig över oss med 20 ms. Vindarna följer vattenvägarna mellan bergen vilket kan medföra att det vid uddar, eller där en bred och djup vik mynnar ut i stora leden, kan medföra att vinden skiftar upp till 90 grader och samtidigt ökar.
De låga molnen och ihållande regnet begränsade sikten till kanske 500 meter som tillsammans med att sjökorten visar fel upp till en bit över 1 Nm gör navigationen till en utmaning. Radarn blir ett nödvändigt öga och hjälper oss att hålla avstånd till kända landmärken. I våra GPS-mottagare ligger båtsymbolen och spåret tvärs över öar och land, samtidigt som det stämmer bra ibland. Navigationen håller oss verkligen sysselsatta.
Tänk er att segla i en skärgård där det inte finns mobiltäckning, inte en enda sommarstuga med stort trädäck eller brygga, ingen liten hamn med affär eller glasskiosk och under fyra dygn har vi sett ett kryssningsfartyg, en fiskebåt och tre segelbåtar.
Det är en storartad känsla att få ta del av – och vördsamt anpassa sig till – naturens krafter, vara gäst i verkligheten. Vi rapporterar till Armadan (chilenska marinen) via VHF varje morgon och kväll.
Det finns stationer på några platser där det bor en tjänsteman under ett år med sin familj. Deras uppgift är bl.a. att följa oss och den plan vi angav då vi lämnade Puerto Williams.
I tillståndet, Zarpe (formulario condiciones de Zarpe de la embarcación), står det angivet för vilken rutt vi fått tillstånd. För några år sedan var många av de områden vi besöker förbjudna vatten för seglare, regler som i dag har lättats upp.
Till kvällen, klockan 20.40, ankrade vi i Caleta Emelita i Canal O´Brien och på ön Isla O´Brien. Väl klädda för ösregn gick ankringen och att få ut landlinor bra. Bra skyddad vik som ibland används av fiskare. Ute i kanalen blåste kuling men i vår vik låg vi väl skyddade, även om det trillade ner vindstötar på upp till 20 ms från bergen ovanför oss. Arianna rister till och lägger sig lite på sidan innan vinden snart avtar till kanske 2-3 ms.
Till middag blev det hemmagjord pannbiff, lök- och paprikawok samt färsk ravioli (lång hållbarhet). Släckte läslampan vid 23.30 efter att vi bestämt att ligga kvar ett dygn i väntan på bättre väder.
På morgonen insåg vi snabbt att det var rätt att stanna kvar här i dag och invänta bättring i vädret. Ropade upp Armadan och meddelade att vi ligger kvar till i morgon. På vår fråga om väderutsikterna fick vi samma besked som via vår nerkladdade väderprognos: Ösregn och Williwaws hela dagen, så det blev fix, läsa och planering i värmen under däck till ljudet av vinden och smattret från regnet på båtens däck. Lasse fäste en stor bit salt kött på en lina för att se om vi kunde få King Crab till middag om några timmar…
Hälsningar Per-Erling
Hej Per-Erling!
Det är helt fantastiskt att få följa med på er resa via bloggen! Du skriver så målande, så det känns nästan som man själv sitter där i sittbrunnen och tittar på valar och delfiner. Antarktis är min dröm, och nu har jag kommit lite närmare 🙂 Ha det så bra där-jätte-långt-borta!
/Carina i Uppsala
Kära Per Erling, vi sitter sängen å dricker kaffe,läser din blogg hänger med.Kram från Lofina o Björn