Isen drev på oss

9 jan 2015
Natten mot den 9 jan var jobbig. Ismassorna som såg ut att passera utanför oss men invid Dunco Island, där vi låg, gick vattenströmmen åt andra hållet och bjöd oss på små isberg som dunsade in i skrovet hela natten. Ut på däck med jämna mellanrum för att med hjälp av båtshaken styra bort de ibland flera ton tunga och djupt gående små isbergen. Det låter ordentligt med minsta lilla is mot skrovet…

Så fort vi ätit frukost gav vi oss iväg norröver. I ett sund inte långt från där vi ankrade fanns en utpekad ankringsplats. Den såg inte mycket ut för världen men då vi kom fram såg vi att det hade varit ett betydligt bättre val. En 65-70 fots charterseglare låg ankrad där och två personer på däck vinkade in oss för en koppa kaffe. Trevligt och intressant att träffa skepparen och hennes försteman.

Fantastisk båt som var perfekt utrustad för Antarktis och charter. Ice Bird var byggd i 17 mm tjock aluminium och hela 25 mm under vattenytan. Katty från Australien, skeppare och stolt ägare av den röda Ice Bird. Hon var i femtioårsåldern och hade seglat med gäster under många år och på många platser världen över. Gasten 29 år, född och uppvuxen på en segelbåt. High school och universitet i England, sedan iväg igen. Han hade varit skeppare på en båt som kom trea i senaste Clipper Round the World Race.

Vårt nästa mål, ca 25 Nm bort, var Enterpice Island. Enligt informationen vi hade fanns det ett vrak från valfångarperioden att lägga till vid. Allt stämde och vi kunde förtöjda långsides ett rostigt förskepp av ett gammalt fartyg. Det var en ganska djup vik men smal. På ett grund och på klipporna på ön fanns fortfarande förtöjningspollare kvar. Jag känner verkligen historiens vingslag samt det tuffa liv sjömännen levt på sina resor här nere. Har inte sett en enda kvist eller tillstymmelse till grönska, här ska nog människan inte vara egentligen.

10 jan 2015
Fin och helt stilla morgon förutom de antarktiska tärnorna som regerade över vraket vi förtöjt längs med. Då jag försökte klättra upp till fören av vraket anföll dom mig ungefär som våra egna tärnor. Jag vände och fick nöja mig med att komma upp en bit på däcket under alla tärnor och sticka ut huvudet genom en av ventilerna. Vid lågvatten kunde jag krypa in i de inre delarna fartyget och fann harpunspetsar och vackert ordnade linor och vajrar. Delar av maskineri m.m var sönderrostat men trots tiden tand fanns en del detaljer som såg ut som nya.

Kalle och jag tog sedan jollen in till stranden. Vi ville fotografera vraket från land med de mäktiga bergs- och snömassiven som flankerade viken. Väl inne på stranden fick vi sällskap av tre pingviner som helt orädda travade upp på stranden intill oss. Tänk att djurlivet inte lärt sig att vara försiktiga då människor är i närheten. Tror jag fick en del bra bilder.

Väl tillbaka ombord på Arianna var det dags för fiske. Lasse agnade med gamla matrester och fick så småningom upp fem ca 15 cm stora och fula fiskar. Liknar kanske vad vi i Sverige kallar ”simpor”. Verkade vara matiga och dessutom brukar fula fiskar vara bra matfiskar.

Framåt eftermiddagen beslöt vi oss för att gå de 6 Nm till nästa ankringsplats, Portal Point 64⁰ 30’ S och 61⁰ 46’ V. Som vanligt många stora och mäktiga isberg som förbryllar vår navigation. Vi måste alltid vara på vår vakt då utmärkta stenar och öar inte stämmer med GPS-positionen och det kan ibland skilja väldigt mycket. Några bra digital sjökort har vi inte utan vi får navigera med de klassiska, engelska sjökorten som jag hade med från Sverige, med bäringar och landmärken (som kanske inte är land utan ett isberg).

Så här står det på sjökortet;
”Positions should be transferred by bearing and distance from common charted objects, not by latitude and longitude. Samt, the differences between satellite-derived positions and positions on this chart cannot be determined. Mariners are warned that these differences MAY BE SIGNIFICANT TO NAVIGATION and are therefore advised to use alternative methods of obtaining positional information and to exercise particular caution when navigating close to the shore or in the vicinity of dangers.”

Helt plötsligt fick vi se ett stort isberg med ett hål igenom. Ett sådant där berg jag inte ens kunnat drömma om att få se. Nu fanns där en tröskel men utan den hade Arianna kunnat segla igenom öppningen. Läge för bra bilder lite senare men först måste vi hitta inseglingen till den isbergsskyddade viken. Det var beskrivet som en bra ankringsplats eftersom viken hade en uppgrundning vid inloppet som stoppade isberg från att driva in i viken.

Tre meter djup insegling vid lågvatten, bara man träffade den smala rännan som omgavs av grunt vatten. På väg mot vår vik mötte vi passagerare från en kryssningsbåt som ankrat en bit ut. De kryssningsgäster vi hittills mött, och som körts runt i större Zodiacs, är alltid glada och kommer med trevliga kommentarer som t.ex. ”what a nice boat”.

I viken ser vi att det redan ligger en seglare, och inte en charterbåt. Det är den första vi möter sedan vi kom till Antarktis. Vi förtöjde på det sedvanliga viset med ankare och linor till land. Runt oss hade vi många stora sälar som lekte invid stranden. Besök till den andra båten fick anstå till förmån för en middag på Lasses fiskefångst. Efter en del dividerande kring hur den ädla fångsten skulle tillredas vann Kalles förslag om ugnsstekta filéer, kokt potatis och vitvinssås. Ner under durkarna för att leta rätt på Lasses lagrade vitvin. Vid tredje lucköppningen hittade jag ett vitt vin från 2013 inhandlat i Argentina. Fantastisk middag och vi var alla eniga om att gå på Kalles förslag var rätt beslut. Efter att vi plockat bort efter middagen hade klockan redan blivit mycket. Blev lite tid för att sortera bilder och skriva till bloggen.

11 jan 2015
Lugn natt utan is som bråkade mot skrovet. Beskrivningen av platsen var helt sann, en bra vik helt enkelt. Runt hela viken såg vi höga kullar täckta av is och snö. Det är bara vid vattenbrynet man ser konturen av land. Efter frukosten rodde vi över till grannbåten, en sliten 40-fotare byggd i stål. Ombord mötte vi fem glade fransmän, två tjejer och tre killar. Skipper tror jag var en av tjejerna. Hon hade i alla fall köpt båten till ett lågt pris i Tahiti för kanske två år sedan. De tidigare ägarna hade tydligen tröttnat och ville bara bli av med båten. I etapper hade dom sedan seglat från Polynesien ner till Patagonien och den chilenska kusten. Efter att ha kommit till Ushuaia och sedan Puerto Williams hade dom lämnat båten i Puerto Williams och återvänt till Frankrike över den patagonska vintern. Nu med delvis nytt gäng ombord har dom seglat ner till Antarktis. Även om båten upplevdes som sliten både på däck liksom under däck var utrustningen på topp.

Man märkte att båten hade varit ute på världshaven under många år med tidigare ägare. Stuvfack fanns över allt samt en bra verkstad framför salongen. Ingen teakinredning utan målade skivor som flyttats eller satts upp efter skiftande behov. Bland alla seglarprylar fanns även utrustning för bergsklättring m.m. Några i gängen var alpinister. Som sagt, mycket prylar och trångt men god och trevlig stämning i gänget som var i trettioårsåldern allihop. Gott kaffe också 🙂

Under eftermiddagen bestämde vi oss för att ta upp ankaret för att ge oss ut till det magiska isberget med det stora hålet/öppningen. Vi ville så gärna få en bild av Arianna genom öppningen, öppningen som var större och högre an Ariannas mast. Tyvärr ingen sol samt lite snö i luften. Tror vi trots allt fick några pangbilder. Tillbaka till samma plats och i med ankaret och linor till land. Rolig dag som nu avslutas med fint Argentinskt kött, stekta morötter, ris och rödvinssås.

Efter middagen läste Lasse högt ur Arne och Helen Mårtenssons bok ”Vid nytt roder” med deras båt Yaghan och den del som skildrade deras segling till och i Antarktis årsskiftet 2006/2007. Intressant att läsa då man själv har en relation till platser och områden som beskrivs. Yaghan angjorde Antarktis via Melchior Islands och ankrade i samma kanal som vi gjorde då vi anlände. Enligt boken gick dem till Port Lockroy för att därefter försöka ta sig igenom Lemaire Channel söder ut. Precis som vi blev dom hindrade av is men passerade som vi 65 grader syd.

Väderspaning
Nu är det hög tid att börja analysera de GRIB-filer vi hämtar via satellittelefonen. Vi har sagt att vi skall vara redo att lämna denna vackra kontinent från och med den 12 januari om vi ser att ”väderfönstret” öppnar sig för de kommande fem dagarna. Som det ser ut just nu är den 15 januari ett bra datum att påbörja seglatsen norr ut mot Kap Horn och Port Williams.

Det ser i dagsläget ut att bli sydvästliga-västliga vindar med ok vindstyrka. Viktigt att vi inte tvingas för långt österut av nordvästliga vindar, vilket mycket väl kan förekomma. Dessutom sätter strömmen från väst till ost. Varje dag blir nu spännande och vi får göra egna bedömningar/väderanalyser baserade på de tekniska väderfilerna med vindriktning, vindstyrka och våghöjd längs hela rutten över Drake Channel. Kalles flyg från Ushuaia lättar den 25 januari så måste vi såklart vara på plats i tid.

Hälsningar från Per-Erling