Luganville på ön Espiritu Santo

Som sagt, efter NZ har inget blivit som jag först tänkt. Till slut fick jag ut paketet från tullen och DHL. Killarna som hjälpte mig montera det nya backslaget var extremt noga och efter tre dagar var allt på plats och jag var nöjd. Den 29 juni på eftermiddagen styrde jag mot Epi Island för att under ca tio dagar segla bland Vanuatus öar. Innan avsegling fick jag frukt och grönsaker av vännerna. Killen som gjorde jobbet med installationen av backslaget ringde mig 06.30 samma dag skulle segla vidare och sa att han stod vid parkeringen och undrade om jag kunde komma. Visst gjorde jag det. Vi sågs vid hans lilla lastbil och jag fick en kasse med div frukter, bl a grapefrukt. Så omtänksamt och vänligt. Vanuatu!!

De 45 dagar jag ursprungligen planerade segla runt bland öarna har ”brunnit inne” eftersom haveriet med backlslaget/växellådan tog lång tid att fixa. När jag väl kom iväg från Port Vila kände jag att den visdomstand jag har kvar ömmade. Att ha en begynnande tandvärk är direkt tokigt när jag snart ska ut på längre överfarter. Nytt beslut, istället för att gå till de planerade öarna och ankringsplatserna jag markerat ut blev det ett stopp på Epi Island och Laman bay. Fint i sig och en del intressanta möten med helglediga bybor. Som vanligt tillmötesgående och nyfikna. Det blev bara ett dygn där innan jag seglade vidare till Luganville på ön Santo. Det är Vanuatus näst största ort så jag hoppades på att hitta en tandläkare där. 

Distansen från Eli till Santo är 87 nm vilket innebär ytterligare en nattsegling för att komma fram på morgonen och ljuset. Seglingen från Port Vila till Epi var i stort samma distans och givetvis även då en nattsegling.

I Luganville träffade jag några båter jag känner från tidigare. Trevligt. Efter ankring vid tiotiden i tisdags den 25 juni for jag tillsammans med Christoph och hans crew Frederic från båten Tin Lizzy in till staden. Det finns en resort på stranden och där fick jag ett tips på en privat tandläkare. Taxikillen fick adressen och 30 kr senare var vi framme.

Vi betalade taxin och nu stod vi bland de små husen intill huvudgatan. Var fanns tandkliniken? Det jag såg var ett litet matställe med några bord, en syateljé och lite övriga utrymmen. Vad göra annat än att gå in under taket och fråga mig fram. Jo då, in till vänster skulle den finnas. I ett rum såg jag en äldre kvinna i färgstarka kläder som samtalade med en flicka. Väl framme såg jag att det även fanns en åldrig tandläkarestol med utrustning. Såg ända bra ut. Borrar mm var inte remdrivna. 

Vi hälsade och jag fick ett varmt mottagande. Jag berättade om mitt problem och den äldre kvinnan sa att visst kunde hon undersöka mig men just nu fanns det inte någon ström. Men va fasen tänkte hon och fäste en pannlampa på den ordinarie strålkastaren som annars skulle lysa upp min mun. Undertiden jag lirkade mig ner i stolen klädde sig kvinnan och flickan, som visade sig vara sköterskan, i vita rockar och munskydd. Eftersom elen var borta blev det traditionell undersökning med handinstrument. Hon var väldigt försiktig och hon kom så småningom, efter att ha tagit bort tandsten, fram till att det sannolikt fanns en inflammation under tanden.

Efter en liten pratstund vid skrivbordet fick jag recept på antibiotika som skulle hämta ut i kinesbutiken bredvid. Nu tisdag för lunch och återbesök på fredag.

Flickan som assisterade med pannlampan följde med mig till butiken och jag kunde lämna över ett receptet skrivet på en del av ett A4 papper, stämplat och signerat av tandläkaren. Inga problem och 90 kr senar kom jag ut med medicinen från kinesbutiken. Själva undersökningen och en omsorgsfull rengöring av tandsten från alla tänderna gick på 500 kr. Då hade jag betalat priset som ”icke lokalbefolkning”, eller expat som det kallas. I dag torsdag och jag tycker tandvärken är i stort sett borta.  

Under tiden jag legat ankrad och nu stoppet för tandläkarbesök har jag funderat mycket kring seglingen som ligger framför mig. Tiden för väderfönster mm tvingar fram beslut om jag ska stanna ett år i Indonesien/Malaysia/Thailand eller segla via Torres Strait ut till Indiska Oceanen och vidare till Sydafrika med ankomst i början av november i år. I går fattade jag beslutet efter många tänkevändor. Det blir Sydafrika i november med stopp i Indonesien och ett antal öar efter Bali.

Även om Vanuatu inte blev som jag planerade är väldigt glad och nöjd att ha varit har sedan 16 maj. Möten med tidigare och nya vänner har sannerligen berikat. 

Saknar redan vännerna på Bodiam Engineering med Alex i spetsen. Hans berättelser från 16 år i Papua Nya Guinea är är osannolika. Men jag tror honom. Alex är en entreprenör som får saker att hända. Han arbetade för ett företag som skulle anlägga en liten landningsbana uppe på PNGs högland. När man besiktigade landningsbanan fann man underlaget var för löst packad. Alex sa att det fixar han på några dagar. Det trodde inte besiktningsmannen eftersom det inte fanns maskiner till det. 

Vad göra? Alex fixade fram grisar att grilla och bjöd in byarna i närheten till en Singsing. Det blev en bra fest som varade i några dagar med mycket dans, och dansen är energirik med hoppande och stampande med fötterna. När besiktningsmannen kom tillbaka var landningsbanan väl packad och hård nog för att ta emot mindre propellerplan. Visst måste det vara sant!

Eller när han skulle ta hjälp att bygga något jag inte minns tog han hjälp av folk i närheten. Han gav killarna var sin skottkärra att använde för att flytta jord. Killarna tittade forskande på kärran inna dom lyfte upp den och bar den på ryggen. Just den historien tar jag med en nypa salt även om det här var i början av 1980-talet och i innersta PNG där dom aldrig mött en vit man tidigare.

Delikatessavdelningen. Fiskhuvuden.

Äntligen, paketet har kommit fram. Hämtar det med cykeln hos DHL. Chefen kom ut och bad en anställd att köra mig till båten, med cykeln i bakluckan.

Vera glad att få meka med ett nytt backslag/växellåda. Han oljade och besiktigade omsorgsfullt varje bult och mutter.

Antony fick styra och Mercy fotograferade då vi körde ut till Link One.

Från bakgården där dom bor fick jag bananer inför fortsatta seglingen.

När mörkret lagt sig sa vi hej då och ”see u next time”. Känslosamt.

Ett flottbesök från NZ. Bra att visa Kina att dom inte har ensam rätt till Vanuatu.

Väl framme i Laman Bay på Epi tar jag en söndagspromenad utmed stranden och byn. Benny har öppnat en restaurang.

Fin klang i klockan!

Jag passerade söndagsledigt elever vid internatskolan. Dom tjoade och ville absolut ta bilder.

Tandläkaren efter undersökningen.

Glad sköterska som drömmer om att bli en riktig tandsköterska efter skolan. Nu var elen tillbaka.

Receptet. Enkelt och fungerande.

Hälsningar

PE