Madeira till Kanarieöarna

Vi hade ingen brådska att lämna marinan i Funchal den 4 november. Framför hade vi ca 250 nm till Kanarieöarna. Vi hade svårt att bestämma vilken av öarna vi skulle välja som första stopp. Valet föll på Isla de Lobos som ligger just norr om Fuerteventura. Vi valde med andra ord att hoppa över Lanzarote som annars år ett naturligt första stopp då man kommer seglande från Europa.

Väderprognosen var perfekt och visade att vi skulle få nordostliga vindar på 5-8 ms. Fram till vår avseglingsdag hade det i flera dagar legat ett bälte med väldigt svaga vindar halvvägs till Kanarieöarna. Nu såg allt fint ut så vi checkade ut med fylld kyl och vattentankar. Klockan 12.00 lämnade vi marinan och första timmen blev det motorgång eftersom Madeiras höga berg skapade ett vindhål som sträckte sig en bit ut. Vinden kom och vi satte av i 6-7 knop i strålande väder. Inte mycket hände under överseglingen eftersom förhållanden levde upp till prognosen. Maria och jag gick tretimmarsvakter och nätterna bjöd på både månsken och sprakande stjärnhimmel. Just nattsegling i liknande förhållande har jag saknat. Vår plats på jorden och i universum blir så påtaglig nattetid då himlavalvet bjudet på sin magiska föreställning.

Vi visste att det skulle vrida emot i slutet av överseglingen så vi hade det med i beräkningen och kunde sträcka fram till Isla de Lobos dit vi kom den 6 november kl 15.15 och ankaret fälldes på 8 m djup, på sandbotten.

Att vi gick just hit beror på att vi låg på samma plats med Blue Puffin 2019 och gillade platsen. Ett naturreservat som bara tillåter ett visst antal besökare per dag. Då vi var här senast tog vi jollen över en revkant in i en lagun med guldfärgad sandstrand och intressanta vulkanformationer. Tyvärr var dyningen för hög den här gången och bröt vilt på uppgrundningen. Vi ville inte riskera att hamna i brytande vågor så vi blev kvar ombord. Utsikten över ön samt det klara 23-gradiga vattnet fick duga. Efter att först tyckt att vattnet ända var lite kallt hoppade vi båda i och gladdes åt det salta och friska Atlandvattnet. Skönt att få torka i solens värme en novemberdag!!

I morgon onsdag lättar vi och seglar söderut utmed Fuerteventuras ostkust, förbi de kända sanddynerna byggda av Saharas sand som bärs hit av vindarna. Kanske kommer vi till Gran Tarajal fram på sena eftermiddagen.

// PE och Maria