Seglar mot Suwarrow

Den 22 augusti gick jag in till atollen Maupiti. Passet var lite stökigt men helt okej. Gick i sprakande vackert vatten i den ledade farleden in till byn och ankringsplatsen. Eftersom klockan var 09.00 såg jag flera båtar med turister som snorklade på platsen där Manta Rays kan ses varje dag vid den här tiden.

Hittade en bra plats att ankra på. Ungefär samma plats som Nerthus 2016. Det låg ytterligare ca 10 båtar där varav 7 st var katamaraner. Den så fint belägna kyrkan nere vid vattnet lyste i solen. Promenaden jag gjorde på eftermiddagen framkallade fina minnen från förr. Allt var sig väldigt likt. Alla vinkar och hälsar.

Dagen därpå tog jag jollen till platsen för Mantorna. Den ständiga brytande sjön över revet har med tiden skapat en enorm yta med sandbotten på bara knädjupt vatten, eller till och med grundare. Bitvis var jag tvungen att gå med jollen på släp. Väl framme där jag minns att vi snorklade 2016 ankrade jag jollen på grunt vatten och simmade till korallerna där jag tänkte att jag skulle få se det jag hoppades på. Efter ca femton minuter var jag omringad av båtar och folk í vattnet. Som tur var hade man lagt ut markeringar på botten som ingen fick uppehålla sig innanför, för att undvika att störa mantorna. Så fort jag var framme vid platsen kom en stor manta mig till mötes. Svårt att bedöma storlek men den var minst 2 m mellan vingspetsarna. Jag låg där i kanske tjugo minuter och bara tog del av skådespelet när mantan majestätiskt ”flög/svävade” graciöst runt korallhuvudet. Små pilotfiskar följde mantan, de rensar huden från beväxtning.

Dagen därpå flög jag med drönaren. Efter flera timmars funderande och mekande lyckades jag via nätet få drönaren upplåst så att jag kunde flyga trots närheten till en flygplats. Jag la ut en 360 gr film på min facebooksida.

Nu började väderspaningen för att hitta bästa tiden för att ta mig ut via passet. Det får ju inte vara över två meters vågor utanför revet för att vara säker passage ut. Jag beslöt mig för att lämna Maupiti på förmiddagen den 25/8. Först en tur in till byn för att handla upp det sista av den lokala valutan. Jag ville ta med mig en kasse med varor till familjen vi lärde känna på Maupihaa 2016. Flickan i handelsboden fick plocka ihop vad hon trodde familjen skulle uppskatta. Kakor och godis blev valet.

Det gick fint att komma ut på öppet vatten. Passet är inte brett men det fanns en lugnare passage som ledde mig ut. Jag seglade i lugn takt de drygt 100 nm för att vara framme på morgonen därpå. Vinden tilltog liksom vågorna. Nu började jag fundera på Maupihaa passet som är känt för ström och att det är smalt. Vinden vred mer mot nordost vilket var sämre. Väl framme vi kl 09 såg jag hur läget var och bedömde att det skulle gå bra. Nu hade jag gått där tidigare (2016) vilket hjälpte för att fatta beslutet att gå in. Der var en stark utgående ström. Jag kunde gå lite vid sidan av de brytande vågorna som mötte strömmen. Med högt varv på maskinen och små segel tog jag mig sakta in och hade aldrig under 4 m djupt.

Ankrade utanför platsen där familjen bor, familjen som tog så väl hand om oss förra gången. När jag tog jollen in till stranden möttes jag av pappan i familjen. Jag sa att jag var där 2016 med en röd båt. Ahhhh, Nerthus sa mannen. Jag blev helt paff, han kom ihåg oss. Han nämnde till och med namn på några av oss i besättningen. Han ropade på sin fru som efter en stund kom med en kokosnöt som hon huggit iordning för att kunna drickas.

Till kvällen bjöd familjen mig och två andra båtar på middag. Dottern hade varit på revet och fångat languster som de grillat. Den familjen är verkligen pricken över i och ger hela Franska Polynesien ett ansikte.

Det bor bara en handfull människor på Maupihaa och alla lever av kokos/kopra. Ska dom till Maupiti som ligger närmast och har flygplats måste de lifta med en segelbåt. Mannen i familjen hade varit hos läkaren i Maupiti och fick lift tillbaka med en italiensk seglare. En fraktbåt kommer bara om det finns några ton kopra att hämta. Det är med andra ord månader mellan besök av fartyg.

Nu till kvällen var jag inne hos familjen för att tacka för den här gången och skriva i deras gästbok. Där hittar jag Nerthus hälsning med bild på besättningen.

Nu ligger jollen på fördäcket inför min planerade avsegling under förmiddagen i morgon den 29/8 med siktet inställt på obebodda atollen Suwarrow, ett naturreservat som har några rangers som bevakar platsen. Inte så många går dit eftersom det ligger lite utanför den vanliga rutten, precis som Maupihaa.

Efter Suwarrow tänker jag mig Samoa innan jag går till Norra Tonga. Vill vara där runt den 22/9.

Bilder från besöket här får komma då jag har nätkontakt igen, vilket förmodligen dröjer två veckor.
Hälsningar
PE