Siktet inställd på Santa Marta, Colombia

12 mars 2023, ett dygn ut från Guadeloupe med siktet inställt på Santa Marta i Colombia
Nu är det hög tid att skriva ikapp livet ombord och i land. Senast jag skrev var dagarna innan vår son Fredrik med sin hustru Claudia samt deras barn Alfred och Alma besökte oss under en dryg vecka.

Maria och jag hade seglat runt bland öarna i Sankt Vincent and the Grenadines (SVG) innan familjen mönstrade på som crew. SVG ligger i Leeward Island mellan Grenada och Sankt Lucia. Vi ankrade på olika ställen för att finna de mest lämpliga vikarna.

Familjen flög in till Grenada och tog en liten långsam färja över öppet hav till Carriacou där vi mötte upp. Jag tog vår lilla jolle samt ytterligare en minijolle på släp då jag i mörkret och den tropiska kvällen mötte i vad som påminde om ett färjeläge. Ett härligt och efterlängtat möte samt en rolig jollefärd tillbaka till Maria som väntade ombord på Link One, som vi ankrat i Tyrrel Bay.

Efter en natt ombord lättade vi ankar och gick till en liten och avlång sandö, Sandy Island. Ett naturreservar där man hade ankringsförbud för att skydda korallen. Vi tog en boj, mooring ball, under dågra timmar för att låta gänget uppleva det 27 gradiga vattnet samt stranden med gyllengul sand och några palmer.

Vi lämnade Sandy Island och gick via ett kortstopp i Hillsbourough för att i ganska hård vind kryssa till SVG och en supernice ankring intill ett rev med en liten sandplätt där någon har rest ett parasoll av palmblad. Mer snorkling innan vi i för bara genuan gick de 5 nm till Clifton på Union Island. Det var just till Clifton jag, Iain och Johan klarerade in efter vår atlanteöverfart. Maria och jag hade varit där senare och nu var det tredje inklareringen i Clifton. Roligt att visa familjen hur det går till samt att de fick en bra bild av ett karibiskt samhälle. Jag har en markering var exakt vi ankrade med Nerthus 2018 och Linkens ankare droppades nästen exakt på samma plats.

Dagen efter blev det en ny kryssbog till Tobago Cays med sina berömda korallrev. Också här var det ett naturreservat men tillåtet att ankra över sandbotten. Vi valde att gå lite vid sidan av ön där de andra båtarna låg för att ankra på 3,5 m innanför Horse Shoe Reef. Om det låg hundra båtar en bit bort hade vi bara tre båter i närheten av oss. Gnistrande klart vatten som bjöd på fisk, sköldpaddor och rockor. Gissa om det gladde vår nya besättning. Fredrik fick fina bilder med sin GoPro. Hoppas ladda upp bilder lite senare då vi nått Colombia.

En vecka går fort men vi hann med en ankring på Cannouan samt ett besök på Bequia, en ö som jag och Maria besökt flera gånger. Samhället heter Port Elisabeth och är fortfarande väldigt engelskt-karibiskt. Anledningen att jag säger just engelskt är att de fransk öarna är mer en del av Frankrike rent kulturellt men givitvis inslag av det karibiska livet.

Från Bequia sträckseglade vi drygt 90 nm till Martinique eftersom familjens flyg gick därifrån till deras nästa mål, Claudias mamma och hennes släkt i Cartagena, Colombia.

Bosse mönstrar på 24 mars
Några dagar efter att Fredrik med sin familj rest vidare väntade en ny besättningsmedlem. Vår uppskattade vän Bosse, som under sommarhalvåret driver Visby Gästhamn, flög in till Fort de France under karnevalstider.

Bosse ville mjuklanda lite innan han flyttade ombord hos oss på Link One, som nu låg i Sante Anne ca 45 km från Flygplatsen och Fort de France, genom att bo någon natt på hotell. Att det var sista natten med karneval blev nog en överaskning, specillt då hotellet låg på paradgatan. Som Bosse senare berättade, att karnevalen slutade vid 04 bara för att avlösasa av sopbilarna som röjde upp på gatan.

Vi tog bussen in till Le Marin där vi skulle möte Bosse som kom från andra hållet. Maria och jag tar en kaffe på ett av alla matställen tillsammans med svenske Kurt som akrar intill oss och följde med på turen in till marinan. Bosse tog en taxi till Le Marin och bad bilen stanna där han tyckte det verkade va en bra plats bland barer och marinbutiker. Bosse kliver ur taxin, betalar och vänder sig om, där står vi! Ett glatt möte och början på 12 härliga dagar tillsammans ombord.

Nu valde vi att gå norrut till St Pierre på norra Martinique. Bosse börjar vänja sig vid värmen och livet ombord. Nästa stopp blev Dominicas huvudort Rosseau där vi klarerade in innan vi seglade upp utmed kusten till Pourtsmouth, som jag tror blev en favoritplats. Ett härligt gäng som drev ett marint koooperativ som hade bra mooring balls samt all tänkbar service för att upptäcka ön. Första kvällen ordnades en BBQ för seglarna i viken. Superfin stämning och vi träffade killen som tog hand om oss 2018 då besökte viken med Nerthus.
Guadeloupe nästa, efter en segling över öppet vatten och tidvis livlig sjö. Bosse hade fått ordning på balanssinnet och mådde bra hela vägen över.

Det var verkligen trevligt och innehållsrikt att ha fått förmånen att mönstra Bosse ombord på Link One. Bosse gillar att fixa ombord hellre än långa utflykter. Gissa om hans kunskaper uppskattades! Det var kul att få en snorkelkompis också. Vi hittade några fina platser under dagarna tillsammans. Bosse kom fort in i yachtielunken. Tänk att se besättningen bara sitta still i skuggan av solpanelerna och betrakta havet och livet!

Jag och Maria hade gärna sett att Bosse stannade längre, men vi förstår att livet och familjen hemma på Gotland lockar och längtas till. Tack Bosse för fina dagar tillsammans.

PE & Maria.

Öarna som ligger så fint på rad och tillgängliga.

”Macken” på Bequia

Allt har färg.

Undrar om den fungerar? glömde testa.

Lite mek under durken. Testar att länspumpen fungerar då vattnet stiger

Bosse vid rodret just efter att han mönstrat på. Snygg hatt.

Bosse hade med sig utrustning för att montera ytterligare ett fäste för vattengeneratorn. Nu kan vi utnyttja generatorn på båda bogarna. Den måste ju ner till vattnet då båten lutar o rullar. Tack Bosse för hjälpen!

Grabbarna tittar på El Classico. Ni ser telefonen va? Våra kompisar från kooperativet på Dominica.