Vi tvingas vända pga is

6-8 jan 2015
En fullkomligt fantastisk morgon med nästan klar himmel och ett blankt vatten. Det gick fint att få upp ankaret och att ta in landlinan och utseglingen fån den lilla lagunen gick enklare nu när vi visste hur utgrundningen såg ut.

De bergstoppar som flankerade vår ankringsvik blev nu synliga och vi slås av den storslagenhet vi omges av. Då strömmar och vind möblerar om naturen, eftersom isbergen flyttar sig samt att rasen från glaciärerna skapar nya isberg, måste vi först orientera oss för att efter ett tag läggar ut kursen. Avståndsbedömningen är svår när det inte finns för oss naturliga referenspunkter.

Kalle blir ivrig och tar fram sin drönare, som nu mer fått namnet ”den flygande pingvinen”, eftersom scenerna är magnifika och vi gärna vill få bilder där Arianna passerar isberg. Upp med gotlandsflaggan, den tvåtungade är redan på plats, och med spänning släpper vi iväg pingvinen.

Det gäller att inte tappa ögonkontakten även om Kalle har en monitor så att han får höjd samt ser vad kameran ser. Jag fick, med hjälp av mina händer, det stora ansvaret att bli landningsramp. Står med händerna sträckta mot himlen medan Kalle manövrerar pingvinen så att jag lätt kan grabba tag om landningsmedarna. Bilderna och det filmade materialet blev superbra. Målsättningen från Kalles sida är att klippa ihop en film kring vår segling här nere.

De första timmarna mot dagens etappmål hade vi svag vind och växlande molnighet. Sedan kom den vanliga omställningen till kuling upp till 18 m/s. Med genua och watermakern igång närmade vi oss och passerade 65:e breddgraden. Vinden var nordostlig, så med undanvind och god fart närmade vi oss raskt den passage, Lemaire Passage, som ledde till dagens mål.

Nu ser vi att det långa sundet/passagen är blockerat av is och större isberg som drivit söderut och packats samman på grund av den nordostliga vinden. Vi kommer helt enkelt inte igenom utan tvingas vända om och gå tillbaka för att söka en ny hamn för natten. Valet föll på en engelsk bas, eller mer korrekt en station, som varit nedlagd men åter är i bruk sedan år 2007. Nu är de dessutom bara öppen på sommaren och har ingen militär uppgift.

Efter att ha trotsat motvinden som pendlade mellan 12 och 18 ms rundade vi en udde och kom in i en fjord med höga berg på var sida. När vi hade ca 30 min kvar till stationen ropade Lasse upp dem via VHF och blev vänligt hälsad välkommen, på oklanderlig engelska. Fjorden gjorde en 180 gr sväng innan vi kunde, via några mindre öar, se stationen och hitta en ankringsplats. Bukten var ganska vid så det fanns rum för att kunna svinga runt, varför det inte krävdes några linor till stranden. Vinden riste fortfarande i riggen men allt kändes bra. Nu var klockan redan ca 22.00 så det vara bara att krypa till kojs, med ena ögat öppet eftersom det blåste och det som alltid finns en oro för att dragga.

7 dec 2014
När vi kom upp på morgonen efter en blåsig natt kunde vi notera att Arianna had draggat en bit, inte alls långt men ändå. Vi låg fortfarande på en säker position så nu plockade vi fram elmotorn och begav oss in till stationen. Via VHF hade vi anmält oss och fått instruktioner var vi skulle angöra ön.

Gå till den södra udden och lägg jollen vid räddningskättingen, löd budskapet. Väl inne vid ön möttes vi av en trevlig och välkomnande tjej i trettiofemårsåldern som genast visade oss runt och berättade hela öns och stationens historia. Den kätting vi förtöjt jollen med var från en norsk valfångare och över hundra år gammal.

Väl inne i själva museet blev vi visade runt och fick ta del av hur man levde här på fyrtiotalet. Verkstad, kök, konserver och radioutrustning var i stort intakt. Målningar av tjejer på väggarna hade man hittat då man restaurerade byggnaden för inte så länge sedan. Fotografier från 1940-talet och tidigare förmedlade de villkor som gubbarna levde under förr i tiden.

Det är totalt fem personer som jobbar här under sommaren, november till mars, varav tre tjejer och två killar. Alla stolta över att ha blivit utvalda för ett så spännande uppdrag. Ett av uppdragen är att räkna pingviner och främst deras kycklingar.

I butiken hittade vi några riktigt bra böcker och beskrivningar över djurlivet här nere. Bra att ha ombord inför den fortsatta seglingen. I butiken kunde vi dessutom lösa ett stort problem vi drabbats av. Vi hade fått slut cash och framför allt USD. Alla $ och Euro hade gått åt i Ushuaia, där kursen är ca 40% bättre då du växlar dollar vid sidan av banken, t ex i ett av stadens casinon.

Nu behöver vi dollar för att kunna bunkra vid återkomsten till Ushuaia och innan Lasse och jag seglar vidare väster ut i Beagle Channel. Till vår glädje är det god omsättning i butiken på Port Lockroy, det kommer många kryssningsbåtar med penningstinna kunder från alla världens hörn. Vi frågade lite försiktigt om vi kunde få köpa dollar av butiken eftersom det fanns kortdragare kopplad via satellit. Jodå, det gick bra. Sara, som hälsade oss välkomna då vi kom med jollen, kunde hjälpa oss med detta varpå vi helt plötsligt fick vårt problem löst.

Port Lockroy ligger som sagt bra till för kryssningsbåtarna som trafikerar den här delen av Antarktis. Port Lockroy har dessutom världen sydligaste postkontor, så intresset att skicka vykort är så klart stort utöver att handla kläder, böcker och souvenirer.

I dag hade stationen besök av en fransk kryssningsbåt med 180 kineser som gäster. I vattnet runt ön och Arianna fanns helt plötsligt 5 stor Zodiacs/RIB-båtar med ca 10 personer i varje. Gissa om vi blev förvånade då det visade sig att vi var en av sevärdheterna i viken. Det blev många vändor eftersom man lät 50 personer åt gången lämna fartyget för ett besök i land samt en rundtur i området. Arianna med sin vinkande och glada skeppare sitter snart i många kinesers fotoalbum, eller bildvisning.

8 jan 2015
På förmiddagen följde vår vän Sara med ut till Arianna. Sara har arbetat i alla världens hörn och verkligen älskar ytterligheterna som Antarktis och Tromsö erbjuder. De senaste åren har hon delat mellan Port Lockroy och Tromsö. Hon verkligen skiner då hon berättar om livet här och i Nordnorge. Vi talade en hel del om djurlivet och platser vi inte får missa.

Redan i går fick vi höra om Leopardsälen som för några år sedan dödade en person. Då vi bad Sara titta på bilderna vi hade tagit av sälar visade det sig att några av dessa var på just Leopardsälar. Vid ett tillfälle hade Kalle gått över till ett isberg för att fotografera en säl som låg ensam och solade sig. Han gick aldrig nära vilket vi efterhand kan konstatera var klokt eftersom det var en Leopardsäl. Förmodligen helt ofarlig då den var uppe ur vattnet och låg bekvämt på isen utan att känna sig hotad.
Sara berättade också att förra året fick Port Lockroy besök av tre privata segelbåtar som inte gick med chartergäster. Hon kunder räkna upp ca tio större segelbåtar som regelbundet tog betalande chartergäster.

Dagens etapp var planerad till ca 25 Nm och gick åt nordost. Mulet och svaga vindar som nu vänt tillbaka till mer normala väst- och sydvästlig riktning. Det hängde snö i luften och molnen täckte bergstopparna. Är det lågt hängande moln och tidvis snöfall upplever vi det som otroligt svårt att hitta rätt bland isberg, öar och sund. Med den vita snön på bergssidorna, tillsammans med glaciärerna som ”rinner” ner till havsytan, flyter landskapet ihop till en vit fond som inte antyder att det finns en öppning bakom udden.

Vi konstaterade att vår hjärna inte är programmerad för öar som är flera tusen meter höga och att en del öarna flyttar sig hela tiden. Strömmen och tidvattnet kan på mycket kort tid bygga en sträng av is och mindre isberg som ligger över hela fjärden. Just det skedde i dag så vi fick ta det riktigt varligt och med spaning hitta bästa rännan för att komma igenom. Vi missade också ett sund bakom en udde. Det blev fem Nm extra och några leenden då vi blev varse vårt misstag.

Verkligen magnifikt att se hur isväggen delar på sig och vår kanal uppenbarar sig efter en krök som inte syntes på avstånd. Just avståndsbedömningen är svår då bergen och glaciärkanterna är så höga. Våra ögon saknar erfarenhet helt enkelt.

Väl framme efter att passerat Gerlache Strait i lätt snöfall är vi framme vid Danco Island. Ingen perfekt natthamn och efter en del funderande har vi ankrat bakom udden efter att ha tagit del av de beskrivningar vi har. Ankare och två linor till land akteröver. Vattenströmmen för ett pärlband av is en bit föröver och 90 grader mot Ariannas längsriktning. Inne vid land där vi ligger går strömmen åt andra hållet och får olyckligtvis med sig en del isflak som dunsar in i skrovet. Vi får helt enkelt hålla vakt under natten så att vi inte blir fångade av den drivande isen. Jag tar första vakten mellan kl 00:00 och 03.00. Tur att det är så ljust så att vi kan hålla koll.

Hälsningar Per-Erling